Första dagen!

Idag var det skolpremiär! Gissa om jag är trött? Visst, jag har jobbat, men att sitta stilla och lyssna i flera timmar är betydligt tuffare. I vanliga fall så lyssnar jag på mina föreläsningar i mitt vardagsrum. Då kan jag pausa, småäta, dricka kaffe och stå på huvudet samtidigt om jag så vill. I Birkeaulan är det svårare att göra annat än att lyssna och anteckna. Jag gjorde det nästan hela tiden. Föreläsaren var toppen, men min koncentrationsförmåga var inte direkt perfekt. Blir till att repetera i litteraturen så fort jag kommer hem.

Av någon oklar anledning så gick det inte att spela in föreläsningarna idag och imorgon, så jag är illa tvungen att dyka upp även då. Eller tvungen är jag inte, det är inte obligatoriskt. Men men. Jag har lovat mig själv att gå på allt som erbjuds på campus om jag inte behöver jobba. Våra föreläsningar idag var i Birkeaulan i Karolinska Huddinge. Hur hittar man dit då? En annan “nackdel” med att plugga på distans är att du aldrig riktigt bekantar dig med campus om du sitter hemma och ugglar med din gulliga bebis. Vilket jag gjort 90% av min tid under de två föregående terminerna. Men jag hittade faktiskt! Det är inte så svårt. Eller, jag googlade och lärde mig att det är samma ställe som jag varit på fler gånger förut. Virrig much?

Så snubblar du in här via någon sökmotor så kan du testa att gå samma väg som mig. Jag presenterar nedan: Linnéas krångliga och antagligen onödiga väg till Birkeaulan.

  1. In genom huvudingången på sjukhuset.
  2. Rakt fram till kirurgigatan (där finns även en skylt med texten “Birkeaulan”). Sväng vänster in på den.
  3. Fortsätt rakt fram en bra bit, nästan hela vägen bort. Där finns en till skylt och vid den tar du vänster igen!

Tadaa! Nu hittar du samma omväg som jag tar. För det går att komma in från andra hållet också. Det vet jag. Vill du gå på upptäcktsfärd så är det bara att köra. Har du likt mig fött barn på Karolinska Huddinge så hölls det en förlossningakurs här som du kanske gick på. 

Frej är i alla fall upphämtad från förskolan sen 14. Han har börjat bli extra mammig plötsligt, vilket inte är superbra tajmat med att vi är isär. Jag har inte kommit över chocken av att vara utan honom om dagarna än, så har någon tips på hur man kan sluta ha ont i magen så är ni välkomna att lämna dem till mig. Men det är väl en vanesak antar jag.

Advertisements

Att möta döden på praktiken

Det hände mig för första gången förra veckan. En av de boende dog framför mina ögon. Jag har aldrig sett en död människa förut, och jag har definitivt aldrig sett en person dö. Det är inte ovanligt inom vården att behöva se sådana saker, men att vara fullt medveten om det faktumet och att uppleva det i verkligheten är helt olika saker. Jag var medveten om att det skulle kunna hända, många är väldigt gamla och väldigt sjuka. Den här personen var en av dem. Men hen var inte palliativ.

Blir en patient palliativ så skiftar fokuset från att bota sjukdomar till att lindra symptom och dämpa smärta. När lidandet blir större än fördelarna av fortsatt behandling så brukar man börja med palliativ vård. Det är ingenting som vårdare bestämmer över huvudet på patienten och de närstående utan det sker i samråd.

Oavsett, det var en traumatisk upplevelse och jag var i chock resten av dagen och helgen. Det är inte en vardagshändelse att se någon dö, oavsett om personen är 6 år eller 106 år. Jag och min medstudent stod kvar i rummet i säkert 30 minuter och visste inte vad vi skulle göra med oss själva, det var en förstagångshändelse även för henne. Jag är väldigt tacksam över att få gå i par med henne då det gav möjlighet för mig att prata om vad som skett med någon som såg det med lika gröna ögon som jag. Personalen ryckte nämligen knappt på axlarna.

Klart att jag förstår att de är vana vid att se sådant, men att de inte ens gjorde en min utan bara gick vidare med sin dag är svårt att förstå för mig. Hela upplevelsen var tankeväckande.

Hur hanterar man att se sådant hända ofta? Personalen saknade rutin för att “prata om det” så att säga. Borde man kanske ha en sådan rutin? Det kanske skulle hjälpa för att undvika att göra döden till vardagsmat. Men faktumet att det blir vardagsmat kanske är vad som tar en genom dagen?

Mycket att fundera på och ta itu med. Jag saknar definitivt inte material till min reflektionsuppgift.

Fjärde advent och reflektion över veckan som gått

Idag har vi fikat för säkert 10 vuxna personer. Julen är en härlig tid att dubbla sin vikt.

Den gångna veckan har bjudit på många känslor och snabba vändningar. Efter fiaskot som var tentan så hade vi ytterligare ett lektionstillfälle i skolan. Eller rättare sagt en dag av studier på plats. Vi fick gå en HLR-kurs, lära oss att göra en EKG-undersökning och en lärare visade oss hur en spirometri gick till.

Goda nyheter: jag har inte astma längre! (Det kan man få reda på genom en spirometri) Dåliga nyheter: min form är sämre än jag trott. Har träningsvärk i hela överkroppen efter att ha testat HLR i 6 minuter vilket är så länge man behöver hålla på i väntan på en ambulans. Om man har tur dvs.

Så kära läsare, om jag inte kommer igång med träningen ordentligt snart så skulle jag inte umgås ensam med mig. Inte om du är i en riskgrupp för hjärtstopp i alla fall.

Känslan av succé

Jag har kämpat och tragglat och kämpat. Pluggat betydligt mer än jag fått sova. Imorgon är det dags för en tenta jag fasar för, men det kommer gå bra! Och går det inte bra finns det omtentor, flera stycken faktiskt. Min klasskompis jämförde sin hjärna med en fullstoppad korv och jag känner igen mig i det. Funderar på hur jag ska göra med nästa halva av den här kursen för att få plats?

Men till de fantastiska nyheterna! De sista kompletteringsuppgifterna är nu inlämnade och jag är officiellt färdig med Omvårdnad som vetenskap och metod. Trodde inte att det skulle skänka mig så mycket glädje som det gör, men jag är redo att gråta av lycka. Har blivit en aning (läs: omänskligt)  blödig sen Frej kom till världen. Vilka känsla! Ett stort steg framåt.

Nu är jag redo för morgondagen, men först: SÖMN.
Sov så gott, kära ni.

 

img_0696

Så du har kommit in på KI?

GRATTIS! Och ni som inte fått det, ge inte upp! Jag kom in som reserv dagen innan kursregistreringen. Kommer du inte in, ta det lugnt, gör högskoleprovet och försök igen.

Har du fått ditt positiva besked är det dags att förbereda dig. Här är vad jag tycker att man ska göra för att vara ordentligt förberedd!

  • Gå in på ki.se och bekanta dig med sidan. Där finns all info du behöver. Det är mitt bästa tips.
  • Köp en kalender! Det är grymt bra att ha, mobilen kan t.ex.bada i toan och då är det bra att ha en fysisk kalender. Om du inte lyckas tappa den i vatten också dvs.
  • Kolla upp vilken litteratur du behöver! Att ha böckerna redan innan kursstart är guld värt,så slipper du koncentrera dig på det när all annan info kastas på dig. Är det så att du endast vill köpa de nödvändiga böckerna så går det bra att vänta till första dagen, då kommer du kunna fråga kursansvarige. Men är du som mig som gärna har allihopa så får man ett bra försprång speciellt på marknaden med begagnad litteratur.
  • När du vet vilken litteratur du behöver, kolla in blocket.se och facebookgruppen “Kurslitteratur KI SSK”, den hittar du här.

Vill du också jobba som digital ambassadör/bloggare för KI? Håll utkik på hemsidan! Jag har hört ett rykte om att det kommer ske en ny rekrytering inom en inte allt för avlägsen framtid.

studnetambasadorh
Så här glad blir man av att representera KI.

Och framför allt, välkommen!

Sjukdomstider och anatomi

Vintern är så fin, jag älskar verkligen december! Men jag älskar inte att ständigt vara sjuk, att man kan vara så mottaglig för virus och annat trams som jag är minst sagt trist. Den ena förkylningen avlöser den andra. Frej har också blivit lite febermosig och imorgon bär det av till vårdcentralen.

Anatomi & Fysiologi är otroligt svårt. Jag kämpar på, men det går trögt. Jag klarade precis självtestet i anatomisk terminologi och känner mig som ett stort frågetecken. Så här mycket information får helt enkelt inte plats. Inte på så kort tid i alla fall. Får väl begrava mig själv i kurslitteraturen lite extra, men det är svårt när man är lite småsjuk. Det bli liksom en dominoeffekt. Man orkar inte träna, man äter inte som man ska, man tappar motivationen och lusten. Inte kul! Men det är bara att göra så gott man kan.

In other news: har ni donerat blod någon gång? Inte jag. Hoppas verkligen att jag kommer att våga det, jag är nämligen brutalt rädd för att bli stucken i armen. Jag tänker att jag ska ta steget och göra det, men kanske i januari. Lite som KBT kanske, man kan inte vara rädd hela livet. Det finns ju sämre nyårslöften ?
För er som är tuffare än mig, så kommer blodbussen till campus Huddinge den 12:e december. Passa på! Det är den bästa julklappen du kan ge.

blodgiv