Alla rätt – inte lätt

Ska vi prata om läkemedelsberäkning? Önskar att jag slapp. Klarade jag tentan idag så tänker jag ALDRIG prata om den igen. Förutom i termin 5 när jag ska läsa om det igen. Och förutom typ varje dag på jobbet i framtiden. Men jag tänker i alla fall inte prata om det på några veckor! Inte tänka på det heller. 

Ångesten som denna fruktansvärda tenta gett mig går inte att förklara med ord. Är det rimligt att känna sig som att man är på väg till sin avrättning i ungefär en månad innan man skriver? Nej, usch. 

Jag är alltså inne på försök nr 4 av 5 möjliga. Det är ett krav att ha den avklarad innan termin 4 sätter igång och det känns värre och värre för varje U som dykt upp. Pressen som jag upplever är det som sätter krokben för mig. Jag kan alla formler man behöver, men hallå, alla rätt? Jag har aldrig haft alla rätt på något? 

Viktigt att veta för någon eventuell läsare i termin 2, gör alla försök du kan direkt! Det finns fem tillfällen att klara sig, och hoppar du över ett får du bara fyra osv. Många av mina klasskamrater missförstod det och väntade tills nu med att göra sitt första försök, då har de bara en chans till. 

Jag skrev i alla fall min fjärde idag, och det kändes bra! Men det har det gjort varje gång, och likväl har där funnits ett litet äckligt slarvfel. Har gjort mitt bästa och nu väntar vi. Jag satt hela tiden trots att jag nästan kissade på mig och kontrollräknade tre varv. Man får självklart gå på toa men jag hade helt enkelt inte tid. Det var två plågsamma timmar.

Bara att försöka släppa och gå vidare, reumatism och smärta är fokuset innan praktiken(!!!!) börjar. Dags att ladda om och tagga till! 💪🏻

Advertisements

Skönt med ensamtid! Eller?

Nu när andra veckan av terminen är kommen börjar jag känna mig van vid att lämna av Frej på förskolan. Jag har så mycket tid plötsligt! Känner mig förvirrad när jag kommer hem. Kan plötsligt göra allt ifred. Koka kaffe och sätta mig vid datorn utan att få en boll/en kloss/annat valfritt tillhygge i bakhuvudet. Ingen skriker, ingen äter blomjord. 

“Så skönt!” Är ju den första tanken. Men det håller bara i ungefär tio minuter. Jag har ju längtat länge efter lite lugn och ro men nu när jag fått det så vill jag bara ha hem min bråkstake. Det är inte så att jag inte gillar tystnaden, men det känns ungefär som att bli amputerad utan bedövning när man lämnar honom på förskolan. Tur att det inte är så många timmar varje dag och att pedagogerna är fantastiska, men en positiv sak är att jag verkligen uppskattar eftermiddagarna på ett annat sätt. Skolan är avklarad under dagen och jag kan verkligen fokusera på honom, ingen skavande oroskänsla liksom. Vi kan gå till en park och göra av med all energi innan pappa Jimmy kommer hem och fixar middag. Livet är allt bra ordnat just nu! Så det är väl bara att tacka och ta emot innan vi drabbas av VAB-kaoset som man hört talas om. 

Imorgon är det skola hela dagen, föreläsning om klinisk kemi! Hoppas på en god natts sömn så att jag har orken att anteckna och lyssna hela dagen. Nu hittar jag i alla fall till Birkeaulan, så ett problem mindre!

Redo att plaska!

Sommarlov!

Men inte bloggpaus. Jag kommer att fortsätta dela med mig under sommaren, så häng kvar med mig fram till nästa termin också!

Kan knappt fatta att jag klarat det. Himla tjatigt om hur glad jag är, jag vet! Men ingen skam här. Vad är då nästa steg? Vad ska jag göra med all extra tid? Kanske börja sy kläder, odla min egna mat eller skriva en bok?

Nej men jag har ju faktiskt världens gulligaste unge så tänker passa på att leka lite extra mycket med honom. Kanske umgås med min kära sambo som jag nästan inte sett på ett år (överdriver lite kanske). Undrar dock när man vänjer sig vid att 50% av ens sysselsättning försvinner. Så fort Jimmy kommer hem så börjar jag snurra runt i lägenheten och stressa tills jag inser att inte har en enda deadline! Noll! Livet är så avslappnande utan skola. Får passa på att njuta.

Sista rycket!

Terminen lider mot sitt slut. Jag har bokstavligen inte mer än typ 1000 ord att skriva men det tar emot. Motivationen är som bortblåst. 

Frej fyllde ett år och vi hade ett lyckat kalas. Tänk att jag har pluggat nästan hela hans liv? Vilken grej. Planerade hela kalaset mycket noggrant för att inte behöva plugga. Idag blir det att ordna i alla fall den ena uppgiften även om jag VERKLIGEN vill träna eller laga mat istället. Kan till och med tänka mig att storstäda bara för att slippa öppna dokumentet som jag skriver i. Vill helst låta datorn damma igen och leva sitt egna liv under skärpet på skrivbordet. Kanske skaffa barn med kurslitteraturen och bygga en sommarstuga? De kan flytta utomlands tillsammans kanske. Låta mig vara. 

Inte för att uppgiften jag arbetar med är tråkig. Tvärt om! Den är intressant och tankeväckande. Jag ska skriva om tillgänglighet i samhället, lika villkor. Har varit i sim/idrottshallen bredvid vårat hus och observerat hur anpassad den är för alla som inte följer funktionsnormen. Nu måste jag bara få ur mig lite ord. Sluta blogga, börja jobba helt enkelt. 

Vår glada lilla 1åring!