Dokumentera mera!

Mitt första och enda helgpass för denna VFU är avklarat! Förutsatt att jag eller avkomman inte drar på oss någon otäck bakterie, som förra gången då vi mös med calicivirus i en hel(vetes) vecka. För behöver jag jobba igen något pass lär det bli sådana där härliga och obekväma timmar. Nåja. Det visar sig.

Frej är en aning hes och har en härlig flod av snor som forsar ur hans lilla ansikte men eftersom att han varken är febrig eller påverkad av det så tänker jag att hoppet inte är ute. Det är ju dag 4 på vabruari, så en förkylning förväntar jag mig nästan. Jimmy är förste vabbare, men blir han sådär mansförkyld kanske jag behöver vara hemma och ta hand om två bebisar.

VFUn idag var verkligen lugn, helgpass på min avdelning är verkligen inte blodtryckshöjande. Min handledare var ensam sjuksköterska och hade lilla mig i släptåg, så fort gick det inte, men det är väldigt få patienter som behöver mediciner och nästan hälften hade permission! Skönt för mig som fick träna på att dokumentera. Jag skrev två epikriser, och jag tycker verkligen att det är roligt. Alltså verkligen, 100% allvarligt. Hade faktiskt innan jag fick testa på att göra det hängt på attityden “det är så tråkigt att dokumentera, varför är vården så digital?!”. Men jag älskar att dokumentera, samla information och sätta de under rätt rubriker. Det är hemskt tillfredställande och nästan terapeutiskt (om man har gott om tid dvs). Det känns som att städa, fast roligt? Tänk om jag hade njutit av att dammsuga och diska så mycket som jag gillar detta? Då hade jag haft världens gladaste sambo. Nu är det mer så att han städar ofta pga pedantisk, och önskar han min hjälp så får han med våld släpa mig ur soffan. Han har det inte lätt, min gubbe.

IMG_1016.jpg
Tog en selfie med sjukhusets färgglada fasad i bakgrunden, varsågoda!
Advertisements

Vecka ett, check!

Nu är det helg! När man jobbar inom vården får man nämligen helg när det passar verksamheten. Just denna vecka blev det torsdag-lördag, och på söndag ska jag tillbaka till verksamheten.

Så, vart är jag? 

Den första VFUn för mig denna terminen är på temat psykisk ohälsa. Jag är på en avdelning som huvudsakligen behandlar personer med bipolär sjukdom som behöver slutenvård i maniska perioder eller vid depressioner. Nu har jag inte gått länge än, men jag har fått ett extremt bra intryck! Jag har inte haft en klar uppfattning om vad det innebär att arbeta inom slutenvården och psykisk ohälsa, men i jämförelse med en somatisk  avdelning (en avdelning med fysiskt sjuka personer) så verkar det vara mindre fokus på medicinska åtgärder och mycket mer tid till patienterna. Det är inte så mycket sättande av pvk och dropp eller andra medicintekniska moment. Det som förekommer är intramuskulära injektioner när en patient drabbas av psykoser eller andra mer akuta tillstånd.

Vilka jobbar här?

Här jobbar skötare, sjuksköterskor, kuratorer, psykologer och läkare.
Skötare motsvarar undersköterskor på andra avdelningar, men deras jobb skiljer sig åt en aning. Min avdelning som jag går VFU på har ett fantastiskt tätt teamarbete och jobbar tillsammans på ett sätt som jag inte sett förut. Alla kommer till tals på de olika mötena och det känns inkluderande. Utifrån mitt första intryck så måste jag säga att strukturen är fantastisk och arbetsmiljön känns verkligen bra. Det är bra bemannat, ingen personalbrist som jag kunnat märka av i alla fall.

Det ska bli spännande att fortsätta här och se om det känns lika bra genom hela praktiken. Visst, att vårda personer med psykisk ohälsa är tungt. Det är svårt att se någon må dåligt och tappa kontrollen, men jag är inte rädd. Det behöver man inte vara. Sjukhuset är en trygg miljö, personerna är här för att bli friska, och man är nästan aldrig ensam. Självklart har man larm på sig som personal och känner man sig hotad är det bara att trycka på knappen så får man assistans. Jag ser verkligen fram mot att fortsätta här, och mot att själv börja ansvara för så många patienter som personalen känner att jag kan hantera. Längtar redan till nästa pass!

Men nu är det dags för lite skolarbete. Alltså, inte för att jag vill. Jag vill helst dricka kaffe och titta på Dr. Phil i soffan. Det borde väl räknas som studier? Det är relaterat till psykisk ohälsa. Typ.

pluuuugga

Första dagen!

Idag var det skolpremiär! Gissa om jag är trött? Visst, jag har jobbat, men att sitta stilla och lyssna i flera timmar är betydligt tuffare. I vanliga fall så lyssnar jag på mina föreläsningar i mitt vardagsrum. Då kan jag pausa, småäta, dricka kaffe och stå på huvudet samtidigt om jag så vill. I Birkeaulan är det svårare att göra annat än att lyssna och anteckna. Jag gjorde det nästan hela tiden. Föreläsaren var toppen, men min koncentrationsförmåga var inte direkt perfekt. Blir till att repetera i litteraturen så fort jag kommer hem.

Av någon oklar anledning så gick det inte att spela in föreläsningarna idag och imorgon, så jag är illa tvungen att dyka upp även då. Eller tvungen är jag inte, det är inte obligatoriskt. Men men. Jag har lovat mig själv att gå på allt som erbjuds på campus om jag inte behöver jobba. Våra föreläsningar idag var i Birkeaulan i Karolinska Huddinge. Hur hittar man dit då? En annan “nackdel” med att plugga på distans är att du aldrig riktigt bekantar dig med campus om du sitter hemma och ugglar med din gulliga bebis. Vilket jag gjort 90% av min tid under de två föregående terminerna. Men jag hittade faktiskt! Det är inte så svårt. Eller, jag googlade och lärde mig att det är samma ställe som jag varit på fler gånger förut. Virrig much?

Så snubblar du in här via någon sökmotor så kan du testa att gå samma väg som mig. Jag presenterar nedan: Linnéas krångliga och antagligen onödiga väg till Birkeaulan.

  1. In genom huvudingången på sjukhuset.
  2. Rakt fram till kirurgigatan (där finns även en skylt med texten “Birkeaulan”). Sväng vänster in på den.
  3. Fortsätt rakt fram en bra bit, nästan hela vägen bort. Där finns en till skylt och vid den tar du vänster igen!

Tadaa! Nu hittar du samma omväg som jag tar. För det går att komma in från andra hållet också. Det vet jag. Vill du gå på upptäcktsfärd så är det bara att köra. Har du likt mig fött barn på Karolinska Huddinge så hölls det en förlossningakurs här som du kanske gick på. 

Frej är i alla fall upphämtad från förskolan sen 14. Han har börjat bli extra mammig plötsligt, vilket inte är superbra tajmat med att vi är isär. Jag har inte kommit över chocken av att vara utan honom om dagarna än, så har någon tips på hur man kan sluta ha ont i magen så är ni välkomna att lämna dem till mig. Men det är väl en vanesak antar jag.

Sista sommarlovsdagen

“Sommarlov” kanske är fel ord när det gäller universitetet. Men i brist på bättre alternativ så använder jag det! Vi har haft en fantastisk sommar.

Det är många blandade känslor inför skolstarten, min lilla kille går ju på förskolan nu. Jag behöver inte längre pussla med att ha honom hemma och plugga samtidigt och kommer kunna använda tiden bättre. All extratid ska jag dock lägga på jobb, då min inkomst i form av föräldrapenning försvann. Mitt mål är att slippa ta CSN-lån, och går allt som jag vill så kommer det fungera. Jag har fått två timjobb inom hemtjänsten som känns bra hittills, det ena har jag varit på en månad och det andra ska jag gå intro på nu på tisdag. Ska bli spännande!

Men det kommer vara tomt utan min lilla kille. Han är så duktig! Jag förväntade mig inte att det skulle kännas så bra med förskolan, men är 100% nöjd och trygg. Pedagogerna är härliga och proffsiga, Frej verkar redan älska att vara där. Jag har nog aldrig oroat mig för det, han har aldrig haft problem med andra människor. Är samtidigt också nöjd att jag kan ha honom i förskolan så korta dagar. Det är en stor fördel med att plugga hemifrån. Ska bli intressant att se hur annorlunda det kommer kännas att ha all den här tiden för skolan. 

Nu ska jag försöka varva ner, imorgon öppnar jag terminens första bok.

Sommarlov!

Men inte bloggpaus. Jag kommer att fortsätta dela med mig under sommaren, så häng kvar med mig fram till nästa termin också!

Kan knappt fatta att jag klarat det. Himla tjatigt om hur glad jag är, jag vet! Men ingen skam här. Vad är då nästa steg? Vad ska jag göra med all extra tid? Kanske börja sy kläder, odla min egna mat eller skriva en bok?

Nej men jag har ju faktiskt världens gulligaste unge så tänker passa på att leka lite extra mycket med honom. Kanske umgås med min kära sambo som jag nästan inte sett på ett år (överdriver lite kanske). Undrar dock när man vänjer sig vid att 50% av ens sysselsättning försvinner. Så fort Jimmy kommer hem så börjar jag snurra runt i lägenheten och stressa tills jag inser att inte har en enda deadline! Noll! Livet är så avslappnande utan skola. Får passa på att njuta.

Hur funkar det i praktiken att ha barn under praktiken?

Jo tack bra! Men det krävs planering. Vi har valt att göra så att Jimmy tar föräldraledigt under hela den här perioden. Bra för alla inblandade. Speciellt eftersom att Jimmy nu vet att föräldraledig=inte särskilt ledig alls. Jag har faktiskt inte varit så avslappnad som jag är nu på länge. Det är inte en enorm ekonomisk fördel, vi lever just nu på mer eller mindre hälften av vad vi gör i vanliga fall. Det är tufft.

Jag skulle vilja säga åt alla som funderar på att plugga med barn: lägg undan pengar när ni har möjlighet! Även om det handlar om någon krona bara. Jag är sjukt glad över att vi sparat ihop en liiiten buffert så att det inte blir panik nu. 

Om du funderar på att göra resan jag gör; förvänta dig inte att det ska gå att planera runt praktikens schema så att din respektive (om du har en sådan) kan jobba dagarna du är ledig. Du får med all sannolikhet veta vilka dagar du ska praktisera på typ samma dag som praktiken började. Det här med framförhållning och praktik verkar skära sig. Om din partner inte har ett jobb som är sjukt flexibelt och en väldigt snäll chef självklart. Grattis i sådant fall!

Tillbaka till det här med avslappningen. Visst, sjuksköterskor är stressade. Alltså väldigt stressade. Arbetsbelastningen är hög och det är väldigt viktigt att alltid vara alert och på topp men hörni. Sjuksköterskor har raster! Alltså riktiga raster. Raster som i att man får vila, dricka kaffe och äta under en bestämd tid. Sådan lyx var det länge sen jag upplevde. De gångerna jag varit på KIs campus och Jimmy varit hemma är mina pauser annars. Nu är jag ju utvilad och fräsch för jämnan! Eller, ja. Det är kanske en tolkningsfråga. 

Att möta döden på praktiken

Det hände mig för första gången förra veckan. En av de boende dog framför mina ögon. Jag har aldrig sett en död människa förut, och jag har definitivt aldrig sett en person dö. Det är inte ovanligt inom vården att behöva se sådana saker, men att vara fullt medveten om det faktumet och att uppleva det i verkligheten är helt olika saker. Jag var medveten om att det skulle kunna hända, många är väldigt gamla och väldigt sjuka. Den här personen var en av dem. Men hen var inte palliativ.

Blir en patient palliativ så skiftar fokuset från att bota sjukdomar till att lindra symptom och dämpa smärta. När lidandet blir större än fördelarna av fortsatt behandling så brukar man börja med palliativ vård. Det är ingenting som vårdare bestämmer över huvudet på patienten och de närstående utan det sker i samråd.

Oavsett, det var en traumatisk upplevelse och jag var i chock resten av dagen och helgen. Det är inte en vardagshändelse att se någon dö, oavsett om personen är 6 år eller 106 år. Jag och min medstudent stod kvar i rummet i säkert 30 minuter och visste inte vad vi skulle göra med oss själva, det var en förstagångshändelse även för henne. Jag är väldigt tacksam över att få gå i par med henne då det gav möjlighet för mig att prata om vad som skett med någon som såg det med lika gröna ögon som jag. Personalen ryckte nämligen knappt på axlarna.

Klart att jag förstår att de är vana vid att se sådant, men att de inte ens gjorde en min utan bara gick vidare med sin dag är svårt att förstå för mig. Hela upplevelsen var tankeväckande.

Hur hanterar man att se sådant hända ofta? Personalen saknade rutin för att “prata om det” så att säga. Borde man kanske ha en sådan rutin? Det kanske skulle hjälpa för att undvika att göra döden till vardagsmat. Men faktumet att det blir vardagsmat kanske är vad som tar en genom dagen?

Mycket att fundera på och ta itu med. Jag saknar definitivt inte material till min reflektionsuppgift.