Dålig planering av placering 

Jag har varit på två VFU-placeringar nu och informationen som kommit i förväg har varit typ ingen alls. På det VoB jag befann mig på under termin två fick jag mitt schema under min första dag. De var svåra att få tag i och jag kände mig förvirrad och oförberedd, och under termin 1 så fick jag heller knappt tag i någon information, men då var det inte lika viktigt eftersom att det handlade om en veckas observation och inte mer.

Många av mina kursare hade samma problem, och det ställde till det en del för de som hade arbeten eller barn på förskolan. För mig var det okej då jag hade varken eller, och vi löste det så att Jimmy var hemma under veckorna jag var borta under termin två. Men nu när jag har en förskola att bekymra mig över så har jag ångestsvettats i ungefär en månad. Jag är så rädd att hamna i konflikt med förskolan över det här, man behöver ju anmäla sina tider i förväg. Hur gör man det om de inte dyker upp förrän dagen man börjar?

Förra terminen så var tyvärr inte skolan särskilt behjälplig för de som hade problem, och det går ju att förstå på sätt och vis. De kan inte rå för hur avdelningarna planerar. På så vis är inte studier utformade för att passa småbarnsföräldrar. Kanske borde någon form av regel om schema några veckor i förväg införas? Det skulle gynna alla studenter. Bara en tanke.

Men oavsett så tittade jag i inkorgen för 8271661:e gången igår i jakt på ett välkomstmail. Inget. Så jag bestämde mig för att maila avdelningen och fick ett snabbt svar från kontaktpersonen på VFU:n. Jag hade bara missats i mailutskicket med information! Gissa om jag blev glad? Fick det vidarebefordrat, och där fanns tydliga riktlinjer och ett schema. Fyra hela dokument! Vilken enorm skillnad mot förra terminen. 

Då kommer istället känslan av total panik, hur ska jag klara av det här? Samma känsla infann sig förra gången men den gick ganska snabbt över i en trygghet. Hoppas på samma sak nu. Oavsett så har jag lite tid att förbereda mig den här gången!

Advertisements

Den onda tentacirkeln

Det där med att vara i fas inför patologi-tentan är som bortblåst. Vem var det som skrev de inlägget? Jag i början av kursen var en helt annan människa och så är det alltid. Optimistisk, hoppfull och peppad. 

Nu sitter jag fast i den onda tentacirkeln, och där hamnar man så fort planeringen spricker. Det börjar med en missad pluggdag. Kanske råkade man kolla på Dr Phil i fyra timmar eller tvätta varenda plagg man äger istället för att arbeta med skoluppgifterna man tänkt. Oftare det första. “Det är ju så långt kvar till provet!” Jo tjena.

Sen har man plötsligt mycket mer att göra och mycket mindre tid. Hoppsan. Fritiden på nästkommande dag blir plötsligt mycket kortare. Då känns det lite extra jobbigt och det där behovet att sortera strumpor tränger sig på. Det måste faktiskt göras. Och så fortsätter det tills du plötsligt har noll fritid och varenda minut planerad med jobb och skola. Det märks extra tydligt när det börjar drabba ens nöjen. Någon vän kanske frågar om man vill umgås. Visst vill jag! Funkar nästa år? Jag är inte en asbra kompis för tillfället. Har knappt tid att andas. Jaja. På fredag är det dags. Då ska jag kunna ungefär allt. 

Vad gör jag nu? Förbereder mig? Nja. Jag jobbar. Som vanligt. Snyggt. Imorgon blir det pluggmarathon som innan varje tenta. Någon gång kanske jag lyckas planera det bättre så att jag är redo veckan innan till och med! Det skulle vara något.


Premiär-VAB!

Då var den här! Första dagis-sjukan. Frej hade hög feber när han somnade igår och jag bestämde redan då att det skulle bli en hemmadag. Febern hade gått ner redan när han vaknade, men så slö som han var så var det inte mycket att fundera på. Hostan ungen har är heller inte nådig och vi fick spendera dagen i soffan under täcket. Han hade ingen matlust alls men har fått i sig välling och ett par muggar av en smoothie. Helt okej för en unge med dålig aptit i vanliga fall. 

Så planen för fredagen var alltså att lämna Frej på förskolan och ta bussen till Karolinska i Huddinge. Det skulle vara en föreläsning där som jag tänkt gå på. Sedan skulle jag plugga i biblioteket tills det var dags att hämta. Blev det så? Nja.

Inget alls fick jag gjort! Kom inte ens ur pyjamasen. Tur att veckan inte är slut och tur att jag är i fas. Det känns fortfarande som att jag försöker få till mina dagar på ett sätt som är produktivt och inte för stressande. Hitta balans liksom. Men nu ska jag koncentrera mig på att kurera mitt lilla hjärta.

Terminens första seminarium

I en kurs som hittills nästan endast bestått av eget ansvar så har vi nått det första seminariet. Härligt! Det gick väldigt bra och jag måste säga: fy fan vad skönt att det bara pågick i 45 minuter?! Förra terminen var seminariumen ungefär 6 dygn långa. Trodde nästan att det stod fel i schemat men icke och jag som har världens kortaste attentionspan kunde inte vara gladare. Det gick att hålla fullt fokus hela tiden och jag lärde mig mycket. 

Vi hade tidigare i veckan fått ett patientfall med frågor som vi gick igenom svaren på och vi hann med allt. Det trodde jag inte men tydligen så funkar det. Hoppas att resten av seminariumen kommer likna detta. Kunde inte önskat mer av en “lektion”. 

Har hört att den här terminen är roligast och hittills så känns det som att det stämmer. Kunskapen om sjukdomarna är ju det som känns roligast? Eller mest relevant i alla fall. Får lust att specialisera mig på ett nytt organ varje dag. 

Min duktiga lilla kille fortsätter trivas på förskolan. Just nu är jag fundersam över hur jag ska göra med hans tider. Har fått ett till jobb men det är så svårt då jag inte vet om schemat i förväg och jag gör det svårt för personalen. Just nu behöver jag timmarna för att komma upp i summan jag hoppas på att tjäna för att min budget ska hålla. Samtidigt vill jag ju bara vara med honom. Jaja. Vi får se. Ska fundera.

Sista veckan!

Förskolan börjar nästa vecka. Och inte långt till terminsstarten för mig. Har verkligen försökt njuta och göra det mesta av det. Vi har träffat de flesta av våra vänner, lekt i alla parker och avslutade fredagen med att hänga med Frejs mormor på Karolinska Sjukhuset i Huddinge. Hon jobbar där, så vi tog med lunch. Kanske jobbar jag också där i framtiden?

Måndag är vår sista riktiga heldag, då ska vi mysa så mycket som det vara går. Sen börjar de riktiga förberedelserna; städa skrivbordet, köpa böcker och kika på vad nästa kurs kommer innehålla. Och skicka mitt lilla hjärta till förskolan. Det kommer definitivt underlätta studierna, men ont gör det. Ont i mammahjärtat. Har skaffat lite lappar att sätta på hans kläder men jag skjuter på det. På måndag ska jag fixa med det och börja planera.

Körkort!

Är för glad! Två försök tog det, men glad ändå. Skakade som ett asplöv första gången vilket resulterade i att jag inte kunde hitta dragläget. Det kostade mig körkortet den gången vilket är en aning ironiskt då jag aldrig haft några större problem med det förut. Men nu är denna huvudvärk över, och det har fört mig ett steg närmare mitt mål; att bli distriktsköterska! 

Jag hoppas på att kunna jobba inom äldrevården, och då åka runt och träffa personer i sina hem för att ge vård och utvärdera vårdbehov. Det är en kort beskrivning av arbetet, för att jobba som diskriktsköteraka behöver man först bli sjuksköterska och sedan specialisera sig. Här står det på KIs hemsida om den vidareutbildningen:


För att kunna åka runt mellan patienter så är ett körkort fördelaktigt. Men nu har jag fokus på att klara de resterande två åren av sjuksköterskeprogrammet! Det börjar bli dags att förbereda mig för termin tre, men först ska jag försöka överleva Frejs inskolning. Nästa tisdag är det dags. Hjärtat brister lite. Min stora kille!

Hej på er, ni som hänger kvar trots min dåliga uppdatering. 

I måndags klarade jag av mitt teoriprov! Jag känner mig så glad, nerverna höll på att ta kål på mig. Jag hade ungefär samma taktik som jag dumt nog användt mig av under mina två terminer på Karolinska Institutet. Små-kika lite då och då för att sedan stressplugga i kanske två dygn innan själva testet. Men förutom vid läkemedelsräkningen så har det visat sig vara en succé! Nu är jag ett steg närmare körkortet.

Jag har spenderat ganska många timmar på mitt nya jobb. Det är nästan orimligt att tycka så mycket om ett arbete som jag gör om mitt. Att få ta mig till serviceboendet är verkligen ett nöje. Minns det som slitigt från förra gången jag testade på att vara vårdbiträde, men nu när jag varit hemma med yrvädret Frej så är det lugnt. Även när det är stressigt. Jag vill faktiskt ta det så långt som att säga att det är som terapi att gå runt där och hjälpa till. Hoppas att jag kommer trivas lika mycket som sjuksköterska, annars så har jag i alla fall något att falla tillbaka på.