En ofrivillig paus

Under vecka fem av praktiken slog kräksjukan till. Detta var min stora skräck, då ett av kraven för godkänt är 100% närvaro, och ingen tid är avsatt för att kunna ta igen eventuell frånvaro som sker i slutet av praktiken. Hade jag bara kunnat bli sjuk under vecka 1 så hade det funnits dubbelpass och helgpass att hinna med men icke, viruset knackade på med sämst möjliga tajming.

Hur löser man det då? Ja, man skickar ca 373652 panikslagna pim till sin ansvariga lärare och spammar avdelningens samordnare och håller tummarna för att alla vill samarbeta med dig. Sen är det bara att prioritera så hårt man bara kan, skolarbetet får stå vid sidan tills allt är löst. Även bloggandet tills jag slutat drunkna, vilket är nu. Jag hade tur och fick gå mina pass som jag varit sjuk direkt veckan efter, men seminarium och tentamen blir lidande. Som tur är kunde jag i alla fall vara med på de planerade aktiviteterna, men det återstår att se hur tentan gick.

Hur ligger jag till nu då? Jo, jag väntar på svaret från omtentamen i patofysiologi. Jag låg bara ett par poäng under godkänt och de poängen var tråkiga då jag rört ihop lite fakta och svarade riktiga tvärtom-svar. Inte helt konstigt med tanke på att min stressnivå varit enorm kanske, men det är faktiskt riktigt kul att skriva den! Klarar jag den inte nu heller så är det verkligen inte hela världen. Patofysiologi är ju en av de saker man hoppas få läsa när man påbörjar sjuksköterskeprogrammet. Jag kommer att bli expert med tanke på all repetition, haha!
Alla seminarium har jag faktiskt fixat vilket känns mycket bra. Och snart är terminen slut! Håll tummarna för att jag snart inte ligger efter alls, det hade varit toppen. Håll också tummarna för att jag och lilla familjen slipper kräksjukan mer iår.

Frej och ”traaa-kta”

Advertisements

Termin fyra, här kommer jag! Ganska snart i alla fall.

Satte mig ner efter en dag på praktiken och kom på en sak! Jag har missat att dela med mig. Något stor har hänt.

Jag klarade läkemedelsberäkningstentan!

Alla rätt! Varenda liten uppgift. Vad gjorde jag annorlunda då? En sak. Det kanske är låter för enkelt, men jag använde räknesätten läraren lärt ut. Det låter kanske dumt, varför gjorde jag det inte direkt? Helt enkelt för att jag inte förstod dem. Men nu tog jag mig tiden att lära mig de “rätta” sätten att räkna och glömma bort mina knepiga och hemmagjorda omvägar. Uppenbarligen fanns det en anledning att det var dem som lärdes ut.

Känslan när jag fick beskedet var obeskrivlig. Detta innebär alltså att jag får flytta vidare till termin fyra i vår om praktiken fortsätter flyta på.

Och det känns lovande hittills, jag har precis fått godkänt på halvtidsbedömningen. Vilken oro jag känt, helt i onödan över den. I mitt huvud har jag målat upp bedömningen som en enorm tenta, fast muntlig(???). Eller något liknande. Jag minns knappt själv vad jag var rädd för.

Det är mer av en avstämning, för att se att allt går bra. Det är inte som att läraren håller ett förhör som avslutas med att studenten behöver sätta en pvk i varenda ven på alla som har en puls och befinner sig på sjukhuset den dagen. Tur är väl det.

Praktik, jobb och småbarn. En omöjlig ekvation?

Jag har klarat mig igenom hälften av praktiken nu, och jag har jobbat dagarna jag inte varit på sjukhuset. Hur funkar det då? Inte alltid perfekt. Men det fungerar.

Visst skulle jag kunna ta CSN-lån under veckorna för att slippa jobba, men det är egentligen inte problemet. Distansstudierna fungerar fantastiskt att kombinera med föräldraskapet. Praktiken, inte så bra. Det är inte själva praktiken egentligen, utan faktumet att vi har en del parallellt med det. Vi har en dag i veckan “ledig” och det är då vi ska hinna plugga och även ta oss till skolan och träna inför examinationen i tre praktiska moment, den examinationen sker under praktiken. 

Jag har hittills inte haft en chans att ta mig till KTC för träning, medan mina klasskamrater går efter praktiken. Om man ska prestera på en bra nivå behöver man nu lägga mer än 40 timmar i veckan. Det är inte tid jag har just nu om jag vill träffa min familj. 

Har fått omprioritera en del och längtar tills praktiken är slut, inte för att jag har tråkigt där, tvärtom älskar jag att vara där. Jag lär mig nya saker varje dag och önskar att jag hade kunnat få jobba på KAVA, men kanske en aning färre timmar i veckan. Jag kommer sakna det. 

Ska jag klara examinationen så håller jag alla tummar och tår för att patienter med behov av PVK börjar dyka upp. Att klara praktiken kommer inte vara ett problem som det ser ut nu, så det är i alla fall skönt.

Avslutningsvis känner jag mer än någonsin att studier inte är till för föräldrar med små barn, men jag är bara mer beslutsam att klara det. Tänker inte ge mig, jag ska hitta en väg runt det! 

En bild på Frej som illustrerar hur jag känner mig.

Vad behöver man kunna på praktiken i termin tre?

Att komma in i en sjukhusmiljö som annat än patient var för mig helt galet. Ska man kunna bossa från dag 1? Leda ronder, operera patienter med förbundna ögon? 

Nej, den här praktiken har framförallt ett omvårdnadsfokus. En av alla (ja, vi har haft ett par stycken) handledare sa under förra veckan att termin tre mest är till för att vi studenter ska få känna på sjukhusmiljön. Trivs man eller inte? Det blir tydligt efter dessa veckor. Handledarna ska egentligen inte ställa några enorma krav på studenterna, man deltar på ett sätt som känns tryggt. Vi bedöma till viss del på våra medicintekniska färdigheter och på läkemedelshantering, men är man inte trygg med hur det går till så kommer handledaren att hjälpa dig. Viktigast är ändå att utföra omvårdnad och ha patientkontakt på ett bra sätt. 

Praktiken i termin tre ska äga rum på en vårdavdelning, jag hamnade på en akutvårdsavdelning, vilket egentligen är det vi ska göra i termin fem! Därför blir det lätt förvirrat ibland då jag och mina medstudenter tas för mer erfarna än vi är. Speciellt när vi byter handledare nästan dagligen.

Omvårdnaden för min del känns både trygg, rolig och utmanande. Jag jobbar med omvårdnad vid sidan av, då av äldre och det här är omväxlande och roligt. Det är väldigt annorlunda minst sagt. 

Försenad praktikuppdatering

Första dagen har passerat, första veckan likaså. Om än något försenat så ska jag berätta om det, men det har tagit mig lång tid att landa i det här nya sättet att arbeta. Vi är schemalagda på 32 timmar/vecka. Vi har en “ledig” dag, som ska användas till att studera, vi har lite andra uppgifter att göra, en tenta att plugga till och även en examination på lite olika färdigheter. Vet inte riktigt hur jag ska få ihop det än? Det är ganska mycket som ska göras, plus att jag har en omtenta den 8:e. 

Patologin gick nämligen inte så bra. Ett par poäng ifrån godkänt, men jag är inte alls missnöjd! Jag känner att jag kan det mesta, men jag hade på något vis snurrat ihop en massa fakta med varandra? Antagligen prestationsångest, det är ett stort problem för mig som slår till på nästan varje tenta. Jag är så rädd för att skriva fel att jag skriver fel, då pressen blir för stor. Låter ganska knasigt tänker jag mig, men det är något som plågat mig länge. Är som tur är trygg i mina kunskaper, så behöver bara fylla på lite innan nästa försök.

Tillbaka till praktiken, jag befinner mig på en kirurgisk akutvårdsavdelning. Det är så otroligt spännande, och en stor del av sjukdomarna vi lärt oss om i patologikursen har jag fått se i verkligheten vilket ger en djupare förståelse. Jag är redan otroligt glad och tacksam för det, jag har så roligt! Även om det är ganska läskigt och annorlunda från alla tidigare erfarenheter jag har av vården. 

Nu ska jag försöka peta i mig lite middag och börja knåpa ihop lite idéer till inlägg om mina dagar som inte är så röriga, vilket kan bli svårt då mitt huvud är en enda enorm röra för tillfället. Håll ut!

Dålig planering av placering 

Jag har varit på två VFU-placeringar nu och informationen som kommit i förväg har varit typ ingen alls. På det VoB jag befann mig på under termin två fick jag mitt schema under min första dag. De var svåra att få tag i och jag kände mig förvirrad och oförberedd, och under termin 1 så fick jag heller knappt tag i någon information, men då var det inte lika viktigt eftersom att det handlade om en veckas observation och inte mer.

Många av mina kursare hade samma problem, och det ställde till det en del för de som hade arbeten eller barn på förskolan. För mig var det okej då jag hade varken eller, och vi löste det så att Jimmy var hemma under veckorna jag var borta under termin två. Men nu när jag har en förskola att bekymra mig över så har jag ångestsvettats i ungefär en månad. Jag är så rädd att hamna i konflikt med förskolan över det här, man behöver ju anmäla sina tider i förväg. Hur gör man det om de inte dyker upp förrän dagen man börjar?

Förra terminen så var tyvärr inte skolan särskilt behjälplig för de som hade problem, och det går ju att förstå på sätt och vis. De kan inte rå för hur avdelningarna planerar. På så vis är inte studier utformade för att passa småbarnsföräldrar. Kanske borde någon form av regel om schema några veckor i förväg införas? Det skulle gynna alla studenter. Bara en tanke.

Men oavsett så tittade jag i inkorgen för 8271661:e gången igår i jakt på ett välkomstmail. Inget. Så jag bestämde mig för att maila avdelningen och fick ett snabbt svar från kontaktpersonen på VFU:n. Jag hade bara missats i mailutskicket med information! Gissa om jag blev glad? Fick det vidarebefordrat, och där fanns tydliga riktlinjer och ett schema. Fyra hela dokument! Vilken enorm skillnad mot förra terminen. 

Då kommer istället känslan av total panik, hur ska jag klara av det här? Samma känsla infann sig förra gången men den gick ganska snabbt över i en trygghet. Hoppas på samma sak nu. Oavsett så har jag lite tid att förbereda mig den här gången!

Den onda tentacirkeln

Det där med att vara i fas inför patologi-tentan är som bortblåst. Vem var det som skrev de inlägget? Jag i början av kursen var en helt annan människa och så är det alltid. Optimistisk, hoppfull och peppad. 

Nu sitter jag fast i den onda tentacirkeln, och där hamnar man så fort planeringen spricker. Det börjar med en missad pluggdag. Kanske råkade man kolla på Dr Phil i fyra timmar eller tvätta varenda plagg man äger istället för att arbeta med skoluppgifterna man tänkt. Oftare det första. “Det är ju så långt kvar till provet!” Jo tjena.

Sen har man plötsligt mycket mer att göra och mycket mindre tid. Hoppsan. Fritiden på nästkommande dag blir plötsligt mycket kortare. Då känns det lite extra jobbigt och det där behovet att sortera strumpor tränger sig på. Det måste faktiskt göras. Och så fortsätter det tills du plötsligt har noll fritid och varenda minut planerad med jobb och skola. Det märks extra tydligt när det börjar drabba ens nöjen. Någon vän kanske frågar om man vill umgås. Visst vill jag! Funkar nästa år? Jag är inte en asbra kompis för tillfället. Har knappt tid att andas. Jaja. På fredag är det dags. Då ska jag kunna ungefär allt. 

Vad gör jag nu? Förbereder mig? Nja. Jag jobbar. Som vanligt. Snyggt. Imorgon blir det pluggmarathon som innan varje tenta. Någon gång kanske jag lyckas planera det bättre så att jag är redo veckan innan till och med! Det skulle vara något.