Premiär-VAB!

Då var den här! Första dagis-sjukan. Frej hade hög feber när han somnade igår och jag bestämde redan då att det skulle bli en hemmadag. Febern hade gått ner redan när han vaknade, men så slö som han var så var det inte mycket att fundera på. Hostan ungen har är heller inte nådig och vi fick spendera dagen i soffan under täcket. Han hade ingen matlust alls men har fått i sig välling och ett par muggar av en smoothie. Helt okej för en unge med dålig aptit i vanliga fall. 

Så planen för fredagen var alltså att lämna Frej på förskolan och ta bussen till Karolinska i Huddinge. Det skulle vara en föreläsning där som jag tänkt gå på. Sedan skulle jag plugga i biblioteket tills det var dags att hämta. Blev det så? Nja.

Inget alls fick jag gjort! Kom inte ens ur pyjamasen. Tur att veckan inte är slut och tur att jag är i fas. Det känns fortfarande som att jag försöker få till mina dagar på ett sätt som är produktivt och inte för stressande. Hitta balans liksom. Men nu ska jag koncentrera mig på att kurera mitt lilla hjärta.

Advertisements

Terminens första seminarium

I en kurs som hittills nästan endast bestått av eget ansvar så har vi nått det första seminariet. Härligt! Det gick väldigt bra och jag måste säga: fy fan vad skönt att det bara pågick i 45 minuter?! Förra terminen var seminariumen ungefär 6 dygn långa. Trodde nästan att det stod fel i schemat men icke och jag som har världens kortaste attentionspan kunde inte vara gladare. Det gick att hålla fullt fokus hela tiden och jag lärde mig mycket. 

Vi hade tidigare i veckan fått ett patientfall med frågor som vi gick igenom svaren på och vi hann med allt. Det trodde jag inte men tydligen så funkar det. Hoppas att resten av seminariumen kommer likna detta. Kunde inte önskat mer av en “lektion”. 

Har hört att den här terminen är roligast och hittills så känns det som att det stämmer. Kunskapen om sjukdomarna är ju det som känns roligast? Eller mest relevant i alla fall. Får lust att specialisera mig på ett nytt organ varje dag. 

Min duktiga lilla kille fortsätter trivas på förskolan. Just nu är jag fundersam över hur jag ska göra med hans tider. Har fått ett till jobb men det är så svårt då jag inte vet om schemat i förväg och jag gör det svårt för personalen. Just nu behöver jag timmarna för att komma upp i summan jag hoppas på att tjäna för att min budget ska hålla. Samtidigt vill jag ju bara vara med honom. Jaja. Vi får se. Ska fundera.

Skönt med ensamtid! Eller?

Nu när andra veckan av terminen är kommen börjar jag känna mig van vid att lämna av Frej på förskolan. Jag har så mycket tid plötsligt! Känner mig förvirrad när jag kommer hem. Kan plötsligt göra allt ifred. Koka kaffe och sätta mig vid datorn utan att få en boll/en kloss/annat valfritt tillhygge i bakhuvudet. Ingen skriker, ingen äter blomjord. 

“Så skönt!” Är ju den första tanken. Men det håller bara i ungefär tio minuter. Jag har ju längtat länge efter lite lugn och ro men nu när jag fått det så vill jag bara ha hem min bråkstake. Det är inte så att jag inte gillar tystnaden, men det känns ungefär som att bli amputerad utan bedövning när man lämnar honom på förskolan. Tur att det inte är så många timmar varje dag och att pedagogerna är fantastiska, men en positiv sak är att jag verkligen uppskattar eftermiddagarna på ett annat sätt. Skolan är avklarad under dagen och jag kan verkligen fokusera på honom, ingen skavande oroskänsla liksom. Vi kan gå till en park och göra av med all energi innan pappa Jimmy kommer hem och fixar middag. Livet är allt bra ordnat just nu! Så det är väl bara att tacka och ta emot innan vi drabbas av VAB-kaoset som man hört talas om. 

Imorgon är det skola hela dagen, föreläsning om klinisk kemi! Hoppas på en god natts sömn så att jag har orken att anteckna och lyssna hela dagen. Nu hittar jag i alla fall till Birkeaulan, så ett problem mindre!

Redo att plaska!