Alla rätt – inte lätt

Ska vi prata om läkemedelsberäkning? Önskar att jag slapp. Klarade jag tentan idag så tänker jag ALDRIG prata om den igen. Förutom i termin 5 när jag ska läsa om det igen. Och förutom typ varje dag på jobbet i framtiden. Men jag tänker i alla fall inte prata om det på några veckor! Inte tänka på det heller. 

Ångesten som denna fruktansvärda tenta gett mig går inte att förklara med ord. Är det rimligt att känna sig som att man är på väg till sin avrättning i ungefär en månad innan man skriver? Nej, usch. 

Jag är alltså inne på försök nr 4 av 5 möjliga. Det är ett krav att ha den avklarad innan termin 4 sätter igång och det känns värre och värre för varje U som dykt upp. Pressen som jag upplever är det som sätter krokben för mig. Jag kan alla formler man behöver, men hallå, alla rätt? Jag har aldrig haft alla rätt på något? 

Viktigt att veta för någon eventuell läsare i termin 2, gör alla försök du kan direkt! Det finns fem tillfällen att klara sig, och hoppar du över ett får du bara fyra osv. Många av mina klasskamrater missförstod det och väntade tills nu med att göra sitt första försök, då har de bara en chans till. 

Jag skrev i alla fall min fjärde idag, och det kändes bra! Men det har det gjort varje gång, och likväl har där funnits ett litet äckligt slarvfel. Har gjort mitt bästa och nu väntar vi. Jag satt hela tiden trots att jag nästan kissade på mig och kontrollräknade tre varv. Man får självklart gå på toa men jag hade helt enkelt inte tid. Det var två plågsamma timmar.

Bara att försöka släppa och gå vidare, reumatism och smärta är fokuset innan praktiken(!!!!) börjar. Dags att ladda om och tagga till! 💪🏻

Advertisements

Dålig planering av placering 

Jag har varit på två VFU-placeringar nu och informationen som kommit i förväg har varit typ ingen alls. På det VoB jag befann mig på under termin två fick jag mitt schema under min första dag. De var svåra att få tag i och jag kände mig förvirrad och oförberedd, och under termin 1 så fick jag heller knappt tag i någon information, men då var det inte lika viktigt eftersom att det handlade om en veckas observation och inte mer.

Många av mina kursare hade samma problem, och det ställde till det en del för de som hade arbeten eller barn på förskolan. För mig var det okej då jag hade varken eller, och vi löste det så att Jimmy var hemma under veckorna jag var borta under termin två. Men nu när jag har en förskola att bekymra mig över så har jag ångestsvettats i ungefär en månad. Jag är så rädd att hamna i konflikt med förskolan över det här, man behöver ju anmäla sina tider i förväg. Hur gör man det om de inte dyker upp förrän dagen man börjar?

Förra terminen så var tyvärr inte skolan särskilt behjälplig för de som hade problem, och det går ju att förstå på sätt och vis. De kan inte rå för hur avdelningarna planerar. På så vis är inte studier utformade för att passa småbarnsföräldrar. Kanske borde någon form av regel om schema några veckor i förväg införas? Det skulle gynna alla studenter. Bara en tanke.

Men oavsett så tittade jag i inkorgen för 8271661:e gången igår i jakt på ett välkomstmail. Inget. Så jag bestämde mig för att maila avdelningen och fick ett snabbt svar från kontaktpersonen på VFU:n. Jag hade bara missats i mailutskicket med information! Gissa om jag blev glad? Fick det vidarebefordrat, och där fanns tydliga riktlinjer och ett schema. Fyra hela dokument! Vilken enorm skillnad mot förra terminen. 

Då kommer istället känslan av total panik, hur ska jag klara av det här? Samma känsla infann sig förra gången men den gick ganska snabbt över i en trygghet. Hoppas på samma sak nu. Oavsett så har jag lite tid att förbereda mig den här gången!

Den onda tentacirkeln

Det där med att vara i fas inför patologi-tentan är som bortblåst. Vem var det som skrev de inlägget? Jag i början av kursen var en helt annan människa och så är det alltid. Optimistisk, hoppfull och peppad. 

Nu sitter jag fast i den onda tentacirkeln, och där hamnar man så fort planeringen spricker. Det börjar med en missad pluggdag. Kanske råkade man kolla på Dr Phil i fyra timmar eller tvätta varenda plagg man äger istället för att arbeta med skoluppgifterna man tänkt. Oftare det första. “Det är ju så långt kvar till provet!” Jo tjena.

Sen har man plötsligt mycket mer att göra och mycket mindre tid. Hoppsan. Fritiden på nästkommande dag blir plötsligt mycket kortare. Då känns det lite extra jobbigt och det där behovet att sortera strumpor tränger sig på. Det måste faktiskt göras. Och så fortsätter det tills du plötsligt har noll fritid och varenda minut planerad med jobb och skola. Det märks extra tydligt när det börjar drabba ens nöjen. Någon vän kanske frågar om man vill umgås. Visst vill jag! Funkar nästa år? Jag är inte en asbra kompis för tillfället. Har knappt tid att andas. Jaja. På fredag är det dags. Då ska jag kunna ungefär allt. 

Vad gör jag nu? Förbereder mig? Nja. Jag jobbar. Som vanligt. Snyggt. Imorgon blir det pluggmarathon som innan varje tenta. Någon gång kanske jag lyckas planera det bättre så att jag är redo veckan innan till och med! Det skulle vara något.


Premiär-VAB!

Då var den här! Första dagis-sjukan. Frej hade hög feber när han somnade igår och jag bestämde redan då att det skulle bli en hemmadag. Febern hade gått ner redan när han vaknade, men så slö som han var så var det inte mycket att fundera på. Hostan ungen har är heller inte nådig och vi fick spendera dagen i soffan under täcket. Han hade ingen matlust alls men har fått i sig välling och ett par muggar av en smoothie. Helt okej för en unge med dålig aptit i vanliga fall. 

Så planen för fredagen var alltså att lämna Frej på förskolan och ta bussen till Karolinska i Huddinge. Det skulle vara en föreläsning där som jag tänkt gå på. Sedan skulle jag plugga i biblioteket tills det var dags att hämta. Blev det så? Nja.

Inget alls fick jag gjort! Kom inte ens ur pyjamasen. Tur att veckan inte är slut och tur att jag är i fas. Det känns fortfarande som att jag försöker få till mina dagar på ett sätt som är produktivt och inte för stressande. Hitta balans liksom. Men nu ska jag koncentrera mig på att kurera mitt lilla hjärta.

Terminens första seminarium

I en kurs som hittills nästan endast bestått av eget ansvar så har vi nått det första seminariet. Härligt! Det gick väldigt bra och jag måste säga: fy fan vad skönt att det bara pågick i 45 minuter?! Förra terminen var seminariumen ungefär 6 dygn långa. Trodde nästan att det stod fel i schemat men icke och jag som har världens kortaste attentionspan kunde inte vara gladare. Det gick att hålla fullt fokus hela tiden och jag lärde mig mycket. 

Vi hade tidigare i veckan fått ett patientfall med frågor som vi gick igenom svaren på och vi hann med allt. Det trodde jag inte men tydligen så funkar det. Hoppas att resten av seminariumen kommer likna detta. Kunde inte önskat mer av en “lektion”. 

Har hört att den här terminen är roligast och hittills så känns det som att det stämmer. Kunskapen om sjukdomarna är ju det som känns roligast? Eller mest relevant i alla fall. Får lust att specialisera mig på ett nytt organ varje dag. 

Min duktiga lilla kille fortsätter trivas på förskolan. Just nu är jag fundersam över hur jag ska göra med hans tider. Har fått ett till jobb men det är så svårt då jag inte vet om schemat i förväg och jag gör det svårt för personalen. Just nu behöver jag timmarna för att komma upp i summan jag hoppas på att tjäna för att min budget ska hålla. Samtidigt vill jag ju bara vara med honom. Jaja. Vi får se. Ska fundera.

Skönt med ensamtid! Eller?

Nu när andra veckan av terminen är kommen börjar jag känna mig van vid att lämna av Frej på förskolan. Jag har så mycket tid plötsligt! Känner mig förvirrad när jag kommer hem. Kan plötsligt göra allt ifred. Koka kaffe och sätta mig vid datorn utan att få en boll/en kloss/annat valfritt tillhygge i bakhuvudet. Ingen skriker, ingen äter blomjord. 

“Så skönt!” Är ju den första tanken. Men det håller bara i ungefär tio minuter. Jag har ju längtat länge efter lite lugn och ro men nu när jag fått det så vill jag bara ha hem min bråkstake. Det är inte så att jag inte gillar tystnaden, men det känns ungefär som att bli amputerad utan bedövning när man lämnar honom på förskolan. Tur att det inte är så många timmar varje dag och att pedagogerna är fantastiska, men en positiv sak är att jag verkligen uppskattar eftermiddagarna på ett annat sätt. Skolan är avklarad under dagen och jag kan verkligen fokusera på honom, ingen skavande oroskänsla liksom. Vi kan gå till en park och göra av med all energi innan pappa Jimmy kommer hem och fixar middag. Livet är allt bra ordnat just nu! Så det är väl bara att tacka och ta emot innan vi drabbas av VAB-kaoset som man hört talas om. 

Imorgon är det skola hela dagen, föreläsning om klinisk kemi! Hoppas på en god natts sömn så att jag har orken att anteckna och lyssna hela dagen. Nu hittar jag i alla fall till Birkeaulan, så ett problem mindre!

Redo att plaska!

Första dagen!

Idag var det skolpremiär! Gissa om jag är trött? Visst, jag har jobbat, men att sitta stilla och lyssna i flera timmar är betydligt tuffare. I vanliga fall så lyssnar jag på mina föreläsningar i mitt vardagsrum. Då kan jag pausa, småäta, dricka kaffe och stå på huvudet samtidigt om jag så vill. I Birkeaulan är det svårare att göra annat än att lyssna och anteckna. Jag gjorde det nästan hela tiden. Föreläsaren var toppen, men min koncentrationsförmåga var inte direkt perfekt. Blir till att repetera i litteraturen så fort jag kommer hem.

Av någon oklar anledning så gick det inte att spela in föreläsningarna idag och imorgon, så jag är illa tvungen att dyka upp även då. Eller tvungen är jag inte, det är inte obligatoriskt. Men men. Jag har lovat mig själv att gå på allt som erbjuds på campus om jag inte behöver jobba. Våra föreläsningar idag var i Birkeaulan i Karolinska Huddinge. Hur hittar man dit då? En annan “nackdel” med att plugga på distans är att du aldrig riktigt bekantar dig med campus om du sitter hemma och ugglar med din gulliga bebis. Vilket jag gjort 90% av min tid under de två föregående terminerna. Men jag hittade faktiskt! Det är inte så svårt. Eller, jag googlade och lärde mig att det är samma ställe som jag varit på fler gånger förut. Virrig much?

Så snubblar du in här via någon sökmotor så kan du testa att gå samma väg som mig. Jag presenterar nedan: Linnéas krångliga och antagligen onödiga väg till Birkeaulan.

  1. In genom huvudingången på sjukhuset.
  2. Rakt fram till kirurgigatan (där finns även en skylt med texten “Birkeaulan”). Sväng vänster in på den.
  3. Fortsätt rakt fram en bra bit, nästan hela vägen bort. Där finns en till skylt och vid den tar du vänster igen!

Tadaa! Nu hittar du samma omväg som jag tar. För det går att komma in från andra hållet också. Det vet jag. Vill du gå på upptäcktsfärd så är det bara att köra. Har du likt mig fött barn på Karolinska Huddinge så hölls det en förlossningakurs här som du kanske gick på. 

Frej är i alla fall upphämtad från förskolan sen 14. Han har börjat bli extra mammig plötsligt, vilket inte är superbra tajmat med att vi är isär. Jag har inte kommit över chocken av att vara utan honom om dagarna än, så har någon tips på hur man kan sluta ha ont i magen så är ni välkomna att lämna dem till mig. Men det är väl en vanesak antar jag.